Laparoskopi och IVF
120506
Jag har inte orkat skriva på länge..fast jag tänkt gjort det många gånger..men jag har inte mått nått bra efter operationen.
Var på dagkirurgen 120426. Operationen skulle ta 30 minuter, möjligen 45 minuter om maskinerna krånglade sa läkaren (???). Så älsklingen hade köpt 6 tidningar innan och var riktigt nervklen..han var ju så orolig för min skull, och det gjorde att jag inte riktigt kunde släppa lös alla mina rädslor. För gud vad jag var rädd. Har tänkt på döden och allt som kan gå snett. Min kära pappa har varit orolig och försörkte tvinga sig med till operationen, för han har blodgrupp som kan ge alla blod, vilken han tyckte var viktigt för mig och läkarna att veta, utifall jag skulle förblö haha. Jag sa vänligen men bestämt nej, för jag orkar inte ta hand om två skakiga killar när jag själv inte orkade med mina egna känslor.
Hur som helst tog operationen nästan 3 timmar. Dom hade problem att ta sig igenom min buk. De spolade mina äggledare och det konstaterades att min högra äggledare är helt ur funktion pga. för mycket ärrbildningar. Den högra var det också lite ärrbildning, men dom fick igenom spolningen ändå. Tydligen kan ändock äggproduktionen i den vänstra fungera eftersom jag hade ägglossning i den i februari. Men att bli gravid på normalt vis är mindre nu, och blir jag befruktad i den vänstra så är risken stor för utomkvedshavandeskap, vilket inte är bra. Och någon garanti för att ägglossning i den högra ska bli är inte garanterad. Så iaf, efter operationen skulle jag ligga på uppvak i 2-3 timmar för att sen åka hem. Men så klart så blir inte allt riktigt så. Jag mådde så dåligt när jag vaknade och vilken smärta!!! Det gjorde så jä**a ont på vänstra sidan (i äggledaren), så jag var riktigt borta av smärta. Dom försökte få mig att må bättre ända tills kl var 18-19, sen tog dom beslutet att kalla på ambulans för transport till intensiven på Gävle sjukhuset. Där fick jag ligga på bevakning med mer morfin tills klockan var 21-22 och då blev jag inlagd på gynavdelningen tills nästa dag vid 12 på dagen. Då fick älsklingen hälsa på mig och ta mig hem. Smärtan jag hade var som sagt fruktansvärd och jag trodde faktiskt att smärtlindrande skulle ta bort den, men det var inte förrän vid midnatt som smärtan avtog lite grann. Men jag sov nästan hela tiden från uppvaket, vaknade varje timme för smärtorna och fick medicin, somnade om, och vaknade..så höll det på tills dagen efter. Och hur jag såg ut..håret var helt torrt och tovigt efter Descutan-tvätten och sängliggande och jag hade inte ätit sedan 120425. Men älsklingen tog hand om mig och var stolt över mig.
Så jag var sjukskriven från jobbet dagen efter, sen var det helg, ledig på måndag-tisdag. Började jobba på onsdag och jag kan ärligt säga att jag inte varit mig själv denna vecka. Snurrig i huvudet, ont i magen hela tiden när jag sitter och går eller ligger ner, ont när jag kissar. Helt ur gängorna. Men idag är det 10 dagar sedan operationen och jag mår bättre idag. Har fortfarande ont när jag kissar och av själva läkningen i magen. Och blödningen jag haft (som en riklig menstration) sedan 2 dagar efter operationen börjar avta idag. Är dock orolig över varför jag blött och varför det gjort så ont efter operationen då läkare sa att det inte skulle göra det.
Hade läkarkontakt med gyn i torsdags 120503 då hon sa att hon skulle ringa. Fick då veta att insemination inte är ett alternativ eftersom vi hare flera problem. Dåliga simmare och mina äggledare. Så nu är vi redo för IVF. Gyn har semesterstäng och öppnar åter v.33-34, så då ska vi får en kallelse tills dess. Då ska jag få börja med hormonsprutor och sen åka till Falun för att plocka ut ägg.
Jag tänker mycket på spådamen jag var till i höstas. Hon ville inte svara på när jag skulle bli gravid. Sa att jag kommer få tvillingar, men att den ena kan gå förlorad. Jag tror att dessa ord på något sätt underlättat processen vi går igenom. För jag har hela tiden intalat mig om att vi kommer få barn, att det nog blir tvillingar och att det blir genom IVF.. Och här står vi nu; väntar på att få börja IVF.
Jag har inte orkat skriva på länge..fast jag tänkt gjort det många gånger..men jag har inte mått nått bra efter operationen.
Var på dagkirurgen 120426. Operationen skulle ta 30 minuter, möjligen 45 minuter om maskinerna krånglade sa läkaren (???). Så älsklingen hade köpt 6 tidningar innan och var riktigt nervklen..han var ju så orolig för min skull, och det gjorde att jag inte riktigt kunde släppa lös alla mina rädslor. För gud vad jag var rädd. Har tänkt på döden och allt som kan gå snett. Min kära pappa har varit orolig och försörkte tvinga sig med till operationen, för han har blodgrupp som kan ge alla blod, vilken han tyckte var viktigt för mig och läkarna att veta, utifall jag skulle förblö haha. Jag sa vänligen men bestämt nej, för jag orkar inte ta hand om två skakiga killar när jag själv inte orkade med mina egna känslor.
Hur som helst tog operationen nästan 3 timmar. Dom hade problem att ta sig igenom min buk. De spolade mina äggledare och det konstaterades att min högra äggledare är helt ur funktion pga. för mycket ärrbildningar. Den högra var det också lite ärrbildning, men dom fick igenom spolningen ändå. Tydligen kan ändock äggproduktionen i den vänstra fungera eftersom jag hade ägglossning i den i februari. Men att bli gravid på normalt vis är mindre nu, och blir jag befruktad i den vänstra så är risken stor för utomkvedshavandeskap, vilket inte är bra. Och någon garanti för att ägglossning i den högra ska bli är inte garanterad. Så iaf, efter operationen skulle jag ligga på uppvak i 2-3 timmar för att sen åka hem. Men så klart så blir inte allt riktigt så. Jag mådde så dåligt när jag vaknade och vilken smärta!!! Det gjorde så jä**a ont på vänstra sidan (i äggledaren), så jag var riktigt borta av smärta. Dom försökte få mig att må bättre ända tills kl var 18-19, sen tog dom beslutet att kalla på ambulans för transport till intensiven på Gävle sjukhuset. Där fick jag ligga på bevakning med mer morfin tills klockan var 21-22 och då blev jag inlagd på gynavdelningen tills nästa dag vid 12 på dagen. Då fick älsklingen hälsa på mig och ta mig hem. Smärtan jag hade var som sagt fruktansvärd och jag trodde faktiskt att smärtlindrande skulle ta bort den, men det var inte förrän vid midnatt som smärtan avtog lite grann. Men jag sov nästan hela tiden från uppvaket, vaknade varje timme för smärtorna och fick medicin, somnade om, och vaknade..så höll det på tills dagen efter. Och hur jag såg ut..håret var helt torrt och tovigt efter Descutan-tvätten och sängliggande och jag hade inte ätit sedan 120425. Men älsklingen tog hand om mig och var stolt över mig.
Så jag var sjukskriven från jobbet dagen efter, sen var det helg, ledig på måndag-tisdag. Började jobba på onsdag och jag kan ärligt säga att jag inte varit mig själv denna vecka. Snurrig i huvudet, ont i magen hela tiden när jag sitter och går eller ligger ner, ont när jag kissar. Helt ur gängorna. Men idag är det 10 dagar sedan operationen och jag mår bättre idag. Har fortfarande ont när jag kissar och av själva läkningen i magen. Och blödningen jag haft (som en riklig menstration) sedan 2 dagar efter operationen börjar avta idag. Är dock orolig över varför jag blött och varför det gjort så ont efter operationen då läkare sa att det inte skulle göra det.
Hade läkarkontakt med gyn i torsdags 120503 då hon sa att hon skulle ringa. Fick då veta att insemination inte är ett alternativ eftersom vi hare flera problem. Dåliga simmare och mina äggledare. Så nu är vi redo för IVF. Gyn har semesterstäng och öppnar åter v.33-34, så då ska vi får en kallelse tills dess. Då ska jag få börja med hormonsprutor och sen åka till Falun för att plocka ut ägg.
Jag tänker mycket på spådamen jag var till i höstas. Hon ville inte svara på när jag skulle bli gravid. Sa att jag kommer få tvillingar, men att den ena kan gå förlorad. Jag tror att dessa ord på något sätt underlättat processen vi går igenom. För jag har hela tiden intalat mig om att vi kommer få barn, att det nog blir tvillingar och att det blir genom IVF.. Och här står vi nu; väntar på att få börja IVF.
Kallelse för operation
120406
I tisdags fick jag brev från Landstinget. Jag har fått tid för operation (laparoskopi/livmodern) den 26'e april. Så då blir jag sjukskriven i 2 dagar. Det har gått 4 dagar sedan jag fick brevet, men det upptar mycket av mina tankar..det gjorde det ju iof innan också efter spolningen. Jag är så nervös inför det här. Eller skit-rädd skulle jag väl kunna säga. Jag vill ha full kontroll så nu tänker jag på te.x. vilken erfarenhet läkaren har av operationen, har denne sovit mycket innan, vad händer om spolningen inte funkar denna gång också, ska dom åtgärda om dom hittar nått fel? Jag har googlat på operationen och de orkare till mitt "stopp", verkar vara ärrbildning som kan tas bort med laser i bästa fall annars övergå till en bukoperation i värsta fall. Men tänk om det är en cysta? Tänk om det är cancer som finns i hela min livmoder. Tänk om jag ska dö? Jag vet..eller det vet jag ju inte, men jag försöker inte tänka så, men när inte gynläkaren kunde säga ens vad det skulle kunna tänkas bero på, så googlar jag, och det har bara ökat min oro...Jag är jätte-skraj..
Och för att prata om lite annat runt omkring..Igår på jobbet blev jag utsatt för hot..han sa att han skulle skära halsen av mig nästa gång han ser mig..polisanmälan gjord, men jag var så rädd när jag skulle hem från jobbet. Min älskade sambo fick hämta mig. Jag känner mig så jäkla kränkt för att bli utsatt för nått dyligt..och det känns orättvist.. räcker det inte nu med allt som är? Jobbet har varit lite av en fristad på så vis att jag kan koppla bort lite av barntankarna eftersom det är full fart hela tiden..Men nu gick det för långt och det är bara jobbigt..Kanske känns bättre efter påskledigheten...
Nu ska jag planera lite inför det stundande bröllopet istället. Då blir jag nog gladare =)
I tisdags fick jag brev från Landstinget. Jag har fått tid för operation (laparoskopi/livmodern) den 26'e april. Så då blir jag sjukskriven i 2 dagar. Det har gått 4 dagar sedan jag fick brevet, men det upptar mycket av mina tankar..det gjorde det ju iof innan också efter spolningen. Jag är så nervös inför det här. Eller skit-rädd skulle jag väl kunna säga. Jag vill ha full kontroll så nu tänker jag på te.x. vilken erfarenhet läkaren har av operationen, har denne sovit mycket innan, vad händer om spolningen inte funkar denna gång också, ska dom åtgärda om dom hittar nått fel? Jag har googlat på operationen och de orkare till mitt "stopp", verkar vara ärrbildning som kan tas bort med laser i bästa fall annars övergå till en bukoperation i värsta fall. Men tänk om det är en cysta? Tänk om det är cancer som finns i hela min livmoder. Tänk om jag ska dö? Jag vet..eller det vet jag ju inte, men jag försöker inte tänka så, men när inte gynläkaren kunde säga ens vad det skulle kunna tänkas bero på, så googlar jag, och det har bara ökat min oro...Jag är jätte-skraj..
Och för att prata om lite annat runt omkring..Igår på jobbet blev jag utsatt för hot..han sa att han skulle skära halsen av mig nästa gång han ser mig..polisanmälan gjord, men jag var så rädd när jag skulle hem från jobbet. Min älskade sambo fick hämta mig. Jag känner mig så jäkla kränkt för att bli utsatt för nått dyligt..och det känns orättvist.. räcker det inte nu med allt som är? Jobbet har varit lite av en fristad på så vis att jag kan koppla bort lite av barntankarna eftersom det är full fart hela tiden..Men nu gick det för långt och det är bara jobbigt..Kanske känns bättre efter påskledigheten...
Nu ska jag planera lite inför det stundande bröllopet istället. Då blir jag nog gladare =)
Spolning av livmoder och äggledare
120323
Igår var jag och älsklingen till gyn för spolning av min livmoder. Hade läst lite innan på nätet att somliga upplevde det smärtsamt, medan andra inte. Så jag var förberedd på det värsta. Blev ordinerad att ta en alvedom och ipren innan, men jag fick en Dyklofenak av mor min. Tog den en halvtimme innan så det skulle börja verka.
Undersökningen/spolningen skulle ta 10 minuter totalt. Läkaren sa att det känns som en mensvärk. Men det gjorde riktigt ont när de förde in katetern. Och sen var det dags för spolningen. Jag kan säga så att jag ALDRIG kännt sådan smärta förut. FY SATAN! Jag började hyperventilera och de fick sluta flera gånger. Läkaren ville avbryta behandlingen, men jag ville att de skulle fortsätta fast spruta in kontrastmedlet i mindre omgångar för att fördela smärtan. Och tror du inte att katetern lossnade, så de fick föra in den igen. Och då sa läkaren att hon misstänkte att allt inte stod rätt till, för inget kontrastmedel kom ut. Spolningen fortsatte och jag skrek igenom mig det. Kan nämnas att jag har väldigt hög smärttröskel. När undersökningen var klar fick jag sätta mig upp. Blev yr, illamående, armarna domnade bort och jag lära lägga mig ner. Det var sån obehanlig känsla, för där låg jag helt borta med underlivet uppe i vädret, men jag brydde mig inte alls. Smärtan efteråt vad outhärdlig och flera läkare kom in för att värdera om jag skulle få mer smärtstillande. De tog blodtryck, baddade mig, la mig på en brist och försökte få kontakt med mig. Jag minns bara att jag hörde dem, men jag kunde inte öppna ögonen för jag hade så ont. Jag var nog ganska borta. Totalt tog undersökningen och "uppvaknandet" 1½ timme. Min älskade sambo var som tur med och han var ett otroligt stöd. Han berättade efteråt att han blivit så rädd eftersom jag varit likblek och okontaktbar. Han är stolt över mig för att jag klarade det, men känner dåligt samvete över att jag ska gå igenom detta.
Läkaren berättade att det inte finns någon passage alls i livmodern. Äggledarena är helt blockerade. Jag kommer nu få genomgå en Laparoskopi/titthållsoperattion av livmodern, för att undersöka vad som orsakar blockeringen. Läkaren sa att det kan rättas till om det är något utanför livmodern som ex trycker till äggledarna, men att det är svårare om det är något med livmoder/äggledare. Så jag kommer få en kallelse för operation inom 1 månad.
Efter undersökningen när smärtan började avta och vi var ensamma, så började jag gråta. Det är sällan jag gör det, men jag känner sån sorg. Att min sambo har långsamma spermier är lättare att hantera på något sätt. Men att få veta att det är något fel med MIG kändes och känns väldigt hårt. Jag har många funderingar som surrar i huvudet. Är det ärrbildning, har jag Eendometrios (vilket skulle kunna förklara min sk diagnos IBS och misstänkt urinvägsinfektion), har jag cystor, tumör..bla bla bla.. Jag allt snurrar i huvudet och jag tycker det här är så jäkla jobbigt. Jag vill inte göra om en sån här undersökning igen, men jag vill göra allt jag kan för att få ett barn.
Är så ledsen över situationen och har nog inte smällt det. Trodde verkligen inte att det skulle vara något fel eftersom jag har mens och ägglossning. Så jag befinner mig väl i någon kris just nu. Nu återstår 2 dagar med antibiotika, värk i underlivet tills all kontrastmedel runnit ut (tar ca 2 dgr).
Nej får ha några sorgsna dagar nu, för att ladda krafterna. Men jag är så orolig över att göra en operation för det har jag aldrig gjort...orolig för resultatet. Känns inte som jag är en fullbordad kvinna..Jag funkar inte som man "ska"...
Undersökningen/spolningen skulle ta 10 minuter totalt. Läkaren sa att det känns som en mensvärk. Men det gjorde riktigt ont när de förde in katetern. Och sen var det dags för spolningen. Jag kan säga så att jag ALDRIG kännt sådan smärta förut. FY SATAN! Jag började hyperventilera och de fick sluta flera gånger. Läkaren ville avbryta behandlingen, men jag ville att de skulle fortsätta fast spruta in kontrastmedlet i mindre omgångar för att fördela smärtan. Och tror du inte att katetern lossnade, så de fick föra in den igen. Och då sa läkaren att hon misstänkte att allt inte stod rätt till, för inget kontrastmedel kom ut. Spolningen fortsatte och jag skrek igenom mig det. Kan nämnas att jag har väldigt hög smärttröskel. När undersökningen var klar fick jag sätta mig upp. Blev yr, illamående, armarna domnade bort och jag lära lägga mig ner. Det var sån obehanlig känsla, för där låg jag helt borta med underlivet uppe i vädret, men jag brydde mig inte alls. Smärtan efteråt vad outhärdlig och flera läkare kom in för att värdera om jag skulle få mer smärtstillande. De tog blodtryck, baddade mig, la mig på en brist och försökte få kontakt med mig. Jag minns bara att jag hörde dem, men jag kunde inte öppna ögonen för jag hade så ont. Jag var nog ganska borta. Totalt tog undersökningen och "uppvaknandet" 1½ timme. Min älskade sambo var som tur med och han var ett otroligt stöd. Han berättade efteråt att han blivit så rädd eftersom jag varit likblek och okontaktbar. Han är stolt över mig för att jag klarade det, men känner dåligt samvete över att jag ska gå igenom detta.
Läkaren berättade att det inte finns någon passage alls i livmodern. Äggledarena är helt blockerade. Jag kommer nu få genomgå en Laparoskopi/titthållsoperattion av livmodern, för att undersöka vad som orsakar blockeringen. Läkaren sa att det kan rättas till om det är något utanför livmodern som ex trycker till äggledarna, men att det är svårare om det är något med livmoder/äggledare. Så jag kommer få en kallelse för operation inom 1 månad.
Efter undersökningen när smärtan började avta och vi var ensamma, så började jag gråta. Det är sällan jag gör det, men jag känner sån sorg. Att min sambo har långsamma spermier är lättare att hantera på något sätt. Men att få veta att det är något fel med MIG kändes och känns väldigt hårt. Jag har många funderingar som surrar i huvudet. Är det ärrbildning, har jag Eendometrios (vilket skulle kunna förklara min sk diagnos IBS och misstänkt urinvägsinfektion), har jag cystor, tumör..bla bla bla.. Jag allt snurrar i huvudet och jag tycker det här är så jäkla jobbigt. Jag vill inte göra om en sån här undersökning igen, men jag vill göra allt jag kan för att få ett barn.
Är så ledsen över situationen och har nog inte smällt det. Trodde verkligen inte att det skulle vara något fel eftersom jag har mens och ägglossning. Så jag befinner mig väl i någon kris just nu. Nu återstår 2 dagar med antibiotika, värk i underlivet tills all kontrastmedel runnit ut (tar ca 2 dgr).
Nej får ha några sorgsna dagar nu, för att ladda krafterna. Men jag är så orolig över att göra en operation för det har jag aldrig gjort...orolig för resultatet. Känns inte som jag är en fullbordad kvinna..Jag funkar inte som man "ska"...
Utredning startad
120223
Idag var vi till gyn på första mötet. Så nu är utredningen igång. Mitt hormonprov var bra, lika så den gynekologiska undersökningen. Visade att jag är inne i ägglossning nu..(i den vänstra). Han prover var också bra, förutom att han har "slöa" spermier. Det stod 0 där. Så rikligheten är stor, men dom orkar inte fram. Fick rådet att han ska sluta snusa (gör heltid) och röka (ibland). Så nu är det Onico som gäller och sen får vi se. Läkaren var hoppfull och verkade mer förvånad över att vi inte lyckats tidigare med tanke på provsvaren. Men ett positvt var att vi har varit gravida.
Så nu har jag ny tid hos gyn 120422 för att spola livmodern (eller äggledarna..eller var det nu var jag skulle spola). Så det är skönt att det händer något. Läkaren skulle kontakta Falun som har hant om insemination och se om vi uppfyller kraven, för då kan vi erbjudas det..för att hjälpa spermierna på traven. Så det känns hoppfullt, men huvudet och kroppen är helt slut. Jätte jobbigt besök och det har varit några tuffa nätter med konstiga drömmar.. Så nu gäller det bara att se framåt och vänta på nästa möte 120422 för då får vi se vad min undersökning visar och vi får svar på om insemination är möjlig. Skönt att allt är i rullning, men fy vad jobbig tid det här är...klarar vi det här, klarar vi nog alla motgångar i livet känns det som nu...
Hormonprov
111215
Idag lämnade jag blodprov (hormonprov) på sjukhuset.
De får provsvaret redan imorgon, men vi får nog vänta ända tills vi får tid hos Fertilitetsmottagningen i januari-februari någonting...Känns som en evig väntan dit.
Det är mixade känslor idag..Skönt att äntligen lämna provet på ett sätt, men en sån besvikelse att jaa...vi klarade inte att bli med barn innan vi blev registrerade ändå..Jag hade nog hoppats på det in i det sista..
Jag känner mig nervös/oroad att det ska vara något fel på mig...jag vet inte hur jag ska kunna hantera det eller leva med det...hoppas bara att det är något som man kan få hjälp med så att det blir en bebis till slut...Men ja som sagt blandade känslor och alla dumma eller onödiga tankar finns och det gäller att tänka positivt.
De får provsvaret redan imorgon, men vi får nog vänta ända tills vi får tid hos Fertilitetsmottagningen i januari-februari någonting...Känns som en evig väntan dit.
Det är mixade känslor idag..Skönt att äntligen lämna provet på ett sätt, men en sån besvikelse att jaa...vi klarade inte att bli med barn innan vi blev registrerade ändå..Jag hade nog hoppats på det in i det sista..
Jag känner mig nervös/oroad att det ska vara något fel på mig...jag vet inte hur jag ska kunna hantera det eller leva med det...hoppas bara att det är något som man kan få hjälp med så att det blir en bebis till slut...Men ja som sagt blandade känslor och alla dumma eller onödiga tankar finns och det gäller att tänka positivt.
Spermaprov
111204
I onsdags den 30 november var älsklingen och lämnade spermaprov. Hoppas det ser bra ut...
Oro...
111116
I fredags 111111 hade jag ägglossning. Kändes som ett speciellt datum att få det, så tankarna blev att nu den här gången kommer det nog bli en bebis *hoppas*. Sen finns det ju i bakhuvudet också att blir jag inte gravid denna gång, så ska vi lämna in prover och då börjar utredningen på Fertilitetsmottagningen.. Och det skulle allt vara härligt att slippa det, att klara det här själva.
Men iaf så vi har vi legat i om man säger så på ägglossningsdagen, så hoppet har funnits där...det är ju det sista som försvinner.. Redan i slutet på helgen fick jag ont i brösten och det hade jag sist jag var gravid också...det var egentligen det enda tecknet på graviditet jag hade... Men å andra sidan har jag fått lite ömma bröst vid mensen också det senaste året..
Idag så fick jag ont i underlivet..en brännande känsla..Funderade om det var mensen som kommer eller vad annars? Men jag ska ha mens om ca 1½ vecka, och min mens har alltid varit regelbunden. När jag åkte hem på lunchen såg jag att det ar blod i trosan, så binda på och jag blev så ledsen. Gjorde gravtest, och det var negativt.
Ringde till gynmottagningen för att fråga om det kunde vara min mest eller ett tidigt missfall.. Jag vet ju inte eftersom min mens alltid är regelbunden och något sånt här har jag inte varit med om.
Kvinnan jag fick prata med var samma kvinna som ringde upp mig från Fertilitetsmottagningen. Och GUD vad otrevlig hon var mot mig. Ifrågasatte varför vi inte ännu hade lämnat spermaprover, om jag inte läst remissen och sett på baksidan att där minsan så har hon kryssat i att min pojkvän ska riinga och boka tid för spermaprov. Jag försökte förklara för henne att vi ville vänta med bådas prover tills jag fått min mens denna gång, eftersom jag då ska lämna prover på 3-e mensdagen och då dom ändå inte kan ge oss någon tid i år. Hon sa att hon visste då inte alls varför jag blödde nu utan jag ska ha is i magen och vänta och se. Hon lät så arrogant och nedvärderande. Jag kände mig så dum, i vägen och som att jag inte alls fattar något, så usch vad hon fick mig att må sämre efter samtalet.
Jag la på, ringde min pojkvän och berättade det. Bröt ihop och bara grät. Känns som att vi är helt ensamma om detta problem, fast jag vet att det inte är så.. Men det finns ingen vi kan prata med som har liknande erfarenheter, som kan stilla vår oro eller dela med sig av sina erfarenheter. Det är ensamt.
Efter en stund ringde mig pojkvän tillbaka till mig och sa att han hade googlat lite. Hittade en länk om Nidblödning. Symtomen och att man kan få Nidblödning 6 dagar efter ägglosnning stämmer ju in på mig.. Men jag har då aldrig hört talas om Nidblödning förut måste jag erkänna. Att man kunde få en blödning i smaband med ägglossning har jag hört, men inte efter.. Pratade med en god vän på jobbet om detta och hon visste också om Nidblödning.
Så nu är det bara att avvakta och se om är det en Nidblödning jag har eller om det är min förbannade mens som satt igång..
Jag är så ledsen inombords..det är sådan jobbig känsla...som att livet är en berg- och dalbana varje månad.. Hopper släcks vid mens, väntan till ägglossning, hoppet tänds vid ägglossning, väntan och sen släcks igen när mensen kommer.
När är det vår tur att få en liten underbar bebis?
Men iaf så vi har vi legat i om man säger så på ägglossningsdagen, så hoppet har funnits där...det är ju det sista som försvinner.. Redan i slutet på helgen fick jag ont i brösten och det hade jag sist jag var gravid också...det var egentligen det enda tecknet på graviditet jag hade... Men å andra sidan har jag fått lite ömma bröst vid mensen också det senaste året..
Idag så fick jag ont i underlivet..en brännande känsla..Funderade om det var mensen som kommer eller vad annars? Men jag ska ha mens om ca 1½ vecka, och min mens har alltid varit regelbunden. När jag åkte hem på lunchen såg jag att det ar blod i trosan, så binda på och jag blev så ledsen. Gjorde gravtest, och det var negativt.
Ringde till gynmottagningen för att fråga om det kunde vara min mest eller ett tidigt missfall.. Jag vet ju inte eftersom min mens alltid är regelbunden och något sånt här har jag inte varit med om.
Kvinnan jag fick prata med var samma kvinna som ringde upp mig från Fertilitetsmottagningen. Och GUD vad otrevlig hon var mot mig. Ifrågasatte varför vi inte ännu hade lämnat spermaprover, om jag inte läst remissen och sett på baksidan att där minsan så har hon kryssat i att min pojkvän ska riinga och boka tid för spermaprov. Jag försökte förklara för henne att vi ville vänta med bådas prover tills jag fått min mens denna gång, eftersom jag då ska lämna prover på 3-e mensdagen och då dom ändå inte kan ge oss någon tid i år. Hon sa att hon visste då inte alls varför jag blödde nu utan jag ska ha is i magen och vänta och se. Hon lät så arrogant och nedvärderande. Jag kände mig så dum, i vägen och som att jag inte alls fattar något, så usch vad hon fick mig att må sämre efter samtalet.
Jag la på, ringde min pojkvän och berättade det. Bröt ihop och bara grät. Känns som att vi är helt ensamma om detta problem, fast jag vet att det inte är så.. Men det finns ingen vi kan prata med som har liknande erfarenheter, som kan stilla vår oro eller dela med sig av sina erfarenheter. Det är ensamt.
Efter en stund ringde mig pojkvän tillbaka till mig och sa att han hade googlat lite. Hittade en länk om Nidblödning. Symtomen och att man kan få Nidblödning 6 dagar efter ägglosnning stämmer ju in på mig.. Men jag har då aldrig hört talas om Nidblödning förut måste jag erkänna. Att man kunde få en blödning i smaband med ägglossning har jag hört, men inte efter.. Pratade med en god vän på jobbet om detta och hon visste också om Nidblödning.
Så nu är det bara att avvakta och se om är det en Nidblödning jag har eller om det är min förbannade mens som satt igång..
Jag är så ledsen inombords..det är sådan jobbig känsla...som att livet är en berg- och dalbana varje månad.. Hopper släcks vid mens, väntan till ägglossning, hoppet tänds vid ägglossning, väntan och sen släcks igen när mensen kommer.
När är det vår tur att få en liten underbar bebis?
Remisserna har kommit
111028
Igår hade det väntade brevet med remisser kommit. Jag ska lämna hormorprover på HC alt sjukhuset på mensens 3'e dag och min pojkvän ska lämna spermaprov. Vilket fin lite mugg han fick =)
Då är det bara att vänta, för min mens brukar komma omkring den 20'e...känns som en evighet till dess!
Ska köpa ägglossningstest snart också och göra ett tappert försök till.
Då är det bara att vänta, för min mens brukar komma omkring den 20'e...känns som en evighet till dess!
Ska köpa ägglossningstest snart också och göra ett tappert försök till.
Fertilitetsmottagningen ringde igen
111026
Igår ringde kvinna igen innan lunch och den här gången var jag beredd och hade mobilen med mig.
Hon lät stressad och spottade ur sig en massa frågor och jag blev så stressad...för jag var ju nervös...visste inte vart jag skulle börja säga, eftersom hon började med att fråga Varför har du kontaktat Fertilitetsmottagningen?
Så jag fick berätta hur länge vi försökt få barn, antal missfall. hon sa ja men då har ni blivit med barn iaf. Var det ett gott tecken det? Ja jag vet inte alls ja..
Så nu ska hon skicka hem remisserna och tidsschema för när vi ska ta proverna och vart vi ska lämna dom..Sen första besöket. Det var fullbokat nu i november, så hon trodde besöket skulle bli i december/januari.
Inget brev har kommit idag iaf...så spänningen är stoor
Hon lät stressad och spottade ur sig en massa frågor och jag blev så stressad...för jag var ju nervös...visste inte vart jag skulle börja säga, eftersom hon började med att fråga Varför har du kontaktat Fertilitetsmottagningen?
Så jag fick berätta hur länge vi försökt få barn, antal missfall. hon sa ja men då har ni blivit med barn iaf. Var det ett gott tecken det? Ja jag vet inte alls ja..
Så nu ska hon skicka hem remisserna och tidsschema för när vi ska ta proverna och vart vi ska lämna dom..Sen första besöket. Det var fullbokat nu i november, så hon trodde besöket skulle bli i december/januari.
Inget brev har kommit idag iaf...så spänningen är stoor
Jag & min älskling
Fertilitetsmottagningen ringde idag
111024
Kvinnan från Fertilitetsmottagningen ringde idag på förmiddagen.. Och självklart har jag mobilen på ljudlöst, så jag missar samtalet. Hon hade talat in och sa att hon skulle ringa mig imorgon istället. Jag som alltid glömmer att stänga av ljudet på mobilen, men nu hade jag lyckats komma ihåg det...typiskt :/ Sen ska jag sitta på möte kl 10-11, men det ska väl inte vara något hinder att inte kunna smita iväg...
Nu börjar det...
111022
Mitt första inlägg... Vad börjar jag med att skriva?
I torsdags fick jag min mens... Min sambo och jag har nu i oktober månad försökt få barn i ett år, men fortfarande ingen bebis. Inget att oros er för, det är heeelt normalt, det är snart er tur ska ni se och tänk inte på det så händer det, är många kommentarer och råd vi hört från nära och kära. Och visst så har vi tänkt, så det har inte upptagit all vår vaken tid. Men tankarna, oron har funnits där i bakhuvudet och ökat med tiden. Och i torsdags när mensen kom, var det alldeles som att något brast för mig. Det var nog! Jag var på jobbet och det gick inte att koncentrera sig. Tankarna att något kanske är fel, varför blir jag inte gravid, tänk om det är MIG dök upp och ville inte försvinna. Jag har i bakhuvudet haft med mig att det är normalt att det kan ta ett tag, men nu stod det helt plötsligt klart för mig att nu har det ändå gått 1 år. Jag började gråta och tänkte att nu orkar jag inte mer. Att månaderna består av att göra ägglossningstest, vänta och sen få mens igen. Allt kom på en gång. Jag känner sorg, frustration, olycka, orättvia, att jag som kvinna inte bluir gravid, att det jag högst av allt vill och det många tar för givet kan vara så svårt och obegripligt.
När jag i oktober förra året slutade med p-piller trodde vi nog båda naivt att vi skulle bli med barn nästan direkt. Det gick 9 månader och i juli blev vi gravida. Lyckan var total och även fast vi vet att man inte ska gå händelserna i förväg så började man planera allt vad gäller bebis i huvudet. Och min pojkväns lycka, den lyste igenom allt och jag var så stolt över vad vi tillsammans skapat! Bokade tid hos barnmorskan och det var så svårt att inte berätta om det för våra föräldrar och vänner, men vi klarade att hålla oss. 1 vecka senare fick jag missfall. Nu har det gått 3 månader till och vi har då använt ägglossningstest. Har kört på som fasen under ägglossning, men jag blir inte gravid. Kan säga att jag för 3 år sedan slutade med p-piller och då tog det 5 månader innan jag blev gravid. Det slutade med missfall i vecka 12. Då la vi det på is tills för ett år sedan.
Så jag pratade med min pojkvän och sa att jag ville starta utredning om ofrivillig barnlöshet. Vi har pratat om det för ca 1 månad sedan, och han var inte direkt på förslaget. Han menar att det då blir bekräftat på något sätt att vi har problem och därför ville han ge det lite mer tid för oss att klara det på egen hand. Men i går så ringde jag gynmottagningen. Blev kopplad till Fertilitetsmottagningen och nu väntar vi på remisser som ska skickas hem. Jag ska lämna blodprov/hormonprov för att se om jag har ägglossning och han ska lämna spermaprov. När proverna är klar får vi besökstid för att starta utredning och då gå igenom vad proverna visar. Han sa efter samtalet att han känner sig lättad över att jag ringde samtalet. Till och med skrattade vid tanken på att lämna spermaprov =) Från att det varit en gnagande oro hos oss båda, som vi inte gärna pratat om allt för mycket av rädsla för att på så vis göra den verklig, står vi nu enig tillsammans och är hoppfulla. Men vi/jag är orolig...tänk om finns där och det är jobbigt på så många olika sätt. Vår längtan är så stor...
I torsdags fick jag min mens... Min sambo och jag har nu i oktober månad försökt få barn i ett år, men fortfarande ingen bebis. Inget att oros er för, det är heeelt normalt, det är snart er tur ska ni se och tänk inte på det så händer det, är många kommentarer och råd vi hört från nära och kära. Och visst så har vi tänkt, så det har inte upptagit all vår vaken tid. Men tankarna, oron har funnits där i bakhuvudet och ökat med tiden. Och i torsdags när mensen kom, var det alldeles som att något brast för mig. Det var nog! Jag var på jobbet och det gick inte att koncentrera sig. Tankarna att något kanske är fel, varför blir jag inte gravid, tänk om det är MIG dök upp och ville inte försvinna. Jag har i bakhuvudet haft med mig att det är normalt att det kan ta ett tag, men nu stod det helt plötsligt klart för mig att nu har det ändå gått 1 år. Jag började gråta och tänkte att nu orkar jag inte mer. Att månaderna består av att göra ägglossningstest, vänta och sen få mens igen. Allt kom på en gång. Jag känner sorg, frustration, olycka, orättvia, att jag som kvinna inte bluir gravid, att det jag högst av allt vill och det många tar för givet kan vara så svårt och obegripligt.
När jag i oktober förra året slutade med p-piller trodde vi nog båda naivt att vi skulle bli med barn nästan direkt. Det gick 9 månader och i juli blev vi gravida. Lyckan var total och även fast vi vet att man inte ska gå händelserna i förväg så började man planera allt vad gäller bebis i huvudet. Och min pojkväns lycka, den lyste igenom allt och jag var så stolt över vad vi tillsammans skapat! Bokade tid hos barnmorskan och det var så svårt att inte berätta om det för våra föräldrar och vänner, men vi klarade att hålla oss. 1 vecka senare fick jag missfall. Nu har det gått 3 månader till och vi har då använt ägglossningstest. Har kört på som fasen under ägglossning, men jag blir inte gravid. Kan säga att jag för 3 år sedan slutade med p-piller och då tog det 5 månader innan jag blev gravid. Det slutade med missfall i vecka 12. Då la vi det på is tills för ett år sedan.
Så jag pratade med min pojkvän och sa att jag ville starta utredning om ofrivillig barnlöshet. Vi har pratat om det för ca 1 månad sedan, och han var inte direkt på förslaget. Han menar att det då blir bekräftat på något sätt att vi har problem och därför ville han ge det lite mer tid för oss att klara det på egen hand. Men i går så ringde jag gynmottagningen. Blev kopplad till Fertilitetsmottagningen och nu väntar vi på remisser som ska skickas hem. Jag ska lämna blodprov/hormonprov för att se om jag har ägglossning och han ska lämna spermaprov. När proverna är klar får vi besökstid för att starta utredning och då gå igenom vad proverna visar. Han sa efter samtalet att han känner sig lättad över att jag ringde samtalet. Till och med skrattade vid tanken på att lämna spermaprov =) Från att det varit en gnagande oro hos oss båda, som vi inte gärna pratat om allt för mycket av rädsla för att på så vis göra den verklig, står vi nu enig tillsammans och är hoppfulla. Men vi/jag är orolig...tänk om finns där och det är jobbigt på så många olika sätt. Vår längtan är så stor...
