Nu börjar det...
111022
Mitt första inlägg... Vad börjar jag med att skriva?
I torsdags fick jag min mens... Min sambo och jag har nu i oktober månad försökt få barn i ett år, men fortfarande ingen bebis. Inget att oros er för, det är heeelt normalt, det är snart er tur ska ni se och tänk inte på det så händer det, är många kommentarer och råd vi hört från nära och kära. Och visst så har vi tänkt, så det har inte upptagit all vår vaken tid. Men tankarna, oron har funnits där i bakhuvudet och ökat med tiden. Och i torsdags när mensen kom, var det alldeles som att något brast för mig. Det var nog! Jag var på jobbet och det gick inte att koncentrera sig. Tankarna att något kanske är fel, varför blir jag inte gravid, tänk om det är MIG dök upp och ville inte försvinna. Jag har i bakhuvudet haft med mig att det är normalt att det kan ta ett tag, men nu stod det helt plötsligt klart för mig att nu har det ändå gått 1 år. Jag började gråta och tänkte att nu orkar jag inte mer. Att månaderna består av att göra ägglossningstest, vänta och sen få mens igen. Allt kom på en gång. Jag känner sorg, frustration, olycka, orättvia, att jag som kvinna inte bluir gravid, att det jag högst av allt vill och det många tar för givet kan vara så svårt och obegripligt.
När jag i oktober förra året slutade med p-piller trodde vi nog båda naivt att vi skulle bli med barn nästan direkt. Det gick 9 månader och i juli blev vi gravida. Lyckan var total och även fast vi vet att man inte ska gå händelserna i förväg så började man planera allt vad gäller bebis i huvudet. Och min pojkväns lycka, den lyste igenom allt och jag var så stolt över vad vi tillsammans skapat! Bokade tid hos barnmorskan och det var så svårt att inte berätta om det för våra föräldrar och vänner, men vi klarade att hålla oss. 1 vecka senare fick jag missfall. Nu har det gått 3 månader till och vi har då använt ägglossningstest. Har kört på som fasen under ägglossning, men jag blir inte gravid. Kan säga att jag för 3 år sedan slutade med p-piller och då tog det 5 månader innan jag blev gravid. Det slutade med missfall i vecka 12. Då la vi det på is tills för ett år sedan.
Så jag pratade med min pojkvän och sa att jag ville starta utredning om ofrivillig barnlöshet. Vi har pratat om det för ca 1 månad sedan, och han var inte direkt på förslaget. Han menar att det då blir bekräftat på något sätt att vi har problem och därför ville han ge det lite mer tid för oss att klara det på egen hand. Men i går så ringde jag gynmottagningen. Blev kopplad till Fertilitetsmottagningen och nu väntar vi på remisser som ska skickas hem. Jag ska lämna blodprov/hormonprov för att se om jag har ägglossning och han ska lämna spermaprov. När proverna är klar får vi besökstid för att starta utredning och då gå igenom vad proverna visar. Han sa efter samtalet att han känner sig lättad över att jag ringde samtalet. Till och med skrattade vid tanken på att lämna spermaprov =) Från att det varit en gnagande oro hos oss båda, som vi inte gärna pratat om allt för mycket av rädsla för att på så vis göra den verklig, står vi nu enig tillsammans och är hoppfulla. Men vi/jag är orolig...tänk om finns där och det är jobbigt på så många olika sätt. Vår längtan är så stor...
I torsdags fick jag min mens... Min sambo och jag har nu i oktober månad försökt få barn i ett år, men fortfarande ingen bebis. Inget att oros er för, det är heeelt normalt, det är snart er tur ska ni se och tänk inte på det så händer det, är många kommentarer och råd vi hört från nära och kära. Och visst så har vi tänkt, så det har inte upptagit all vår vaken tid. Men tankarna, oron har funnits där i bakhuvudet och ökat med tiden. Och i torsdags när mensen kom, var det alldeles som att något brast för mig. Det var nog! Jag var på jobbet och det gick inte att koncentrera sig. Tankarna att något kanske är fel, varför blir jag inte gravid, tänk om det är MIG dök upp och ville inte försvinna. Jag har i bakhuvudet haft med mig att det är normalt att det kan ta ett tag, men nu stod det helt plötsligt klart för mig att nu har det ändå gått 1 år. Jag började gråta och tänkte att nu orkar jag inte mer. Att månaderna består av att göra ägglossningstest, vänta och sen få mens igen. Allt kom på en gång. Jag känner sorg, frustration, olycka, orättvia, att jag som kvinna inte bluir gravid, att det jag högst av allt vill och det många tar för givet kan vara så svårt och obegripligt.
När jag i oktober förra året slutade med p-piller trodde vi nog båda naivt att vi skulle bli med barn nästan direkt. Det gick 9 månader och i juli blev vi gravida. Lyckan var total och även fast vi vet att man inte ska gå händelserna i förväg så började man planera allt vad gäller bebis i huvudet. Och min pojkväns lycka, den lyste igenom allt och jag var så stolt över vad vi tillsammans skapat! Bokade tid hos barnmorskan och det var så svårt att inte berätta om det för våra föräldrar och vänner, men vi klarade att hålla oss. 1 vecka senare fick jag missfall. Nu har det gått 3 månader till och vi har då använt ägglossningstest. Har kört på som fasen under ägglossning, men jag blir inte gravid. Kan säga att jag för 3 år sedan slutade med p-piller och då tog det 5 månader innan jag blev gravid. Det slutade med missfall i vecka 12. Då la vi det på is tills för ett år sedan.
Så jag pratade med min pojkvän och sa att jag ville starta utredning om ofrivillig barnlöshet. Vi har pratat om det för ca 1 månad sedan, och han var inte direkt på förslaget. Han menar att det då blir bekräftat på något sätt att vi har problem och därför ville han ge det lite mer tid för oss att klara det på egen hand. Men i går så ringde jag gynmottagningen. Blev kopplad till Fertilitetsmottagningen och nu väntar vi på remisser som ska skickas hem. Jag ska lämna blodprov/hormonprov för att se om jag har ägglossning och han ska lämna spermaprov. När proverna är klar får vi besökstid för att starta utredning och då gå igenom vad proverna visar. Han sa efter samtalet att han känner sig lättad över att jag ringde samtalet. Till och med skrattade vid tanken på att lämna spermaprov =) Från att det varit en gnagande oro hos oss båda, som vi inte gärna pratat om allt för mycket av rädsla för att på så vis göra den verklig, står vi nu enig tillsammans och är hoppfulla. Men vi/jag är orolig...tänk om finns där och det är jobbigt på så många olika sätt. Vår längtan är så stor...
Kommentarer
Trackback
