Spolning av livmoder och äggledare
120323
Igår var jag och älsklingen till gyn för spolning av min livmoder. Hade läst lite innan på nätet att somliga upplevde det smärtsamt, medan andra inte. Så jag var förberedd på det värsta. Blev ordinerad att ta en alvedom och ipren innan, men jag fick en Dyklofenak av mor min. Tog den en halvtimme innan så det skulle börja verka.
Undersökningen/spolningen skulle ta 10 minuter totalt. Läkaren sa att det känns som en mensvärk. Men det gjorde riktigt ont när de förde in katetern. Och sen var det dags för spolningen. Jag kan säga så att jag ALDRIG kännt sådan smärta förut. FY SATAN! Jag började hyperventilera och de fick sluta flera gånger. Läkaren ville avbryta behandlingen, men jag ville att de skulle fortsätta fast spruta in kontrastmedlet i mindre omgångar för att fördela smärtan. Och tror du inte att katetern lossnade, så de fick föra in den igen. Och då sa läkaren att hon misstänkte att allt inte stod rätt till, för inget kontrastmedel kom ut. Spolningen fortsatte och jag skrek igenom mig det. Kan nämnas att jag har väldigt hög smärttröskel. När undersökningen var klar fick jag sätta mig upp. Blev yr, illamående, armarna domnade bort och jag lära lägga mig ner. Det var sån obehanlig känsla, för där låg jag helt borta med underlivet uppe i vädret, men jag brydde mig inte alls. Smärtan efteråt vad outhärdlig och flera läkare kom in för att värdera om jag skulle få mer smärtstillande. De tog blodtryck, baddade mig, la mig på en brist och försökte få kontakt med mig. Jag minns bara att jag hörde dem, men jag kunde inte öppna ögonen för jag hade så ont. Jag var nog ganska borta. Totalt tog undersökningen och "uppvaknandet" 1½ timme. Min älskade sambo var som tur med och han var ett otroligt stöd. Han berättade efteråt att han blivit så rädd eftersom jag varit likblek och okontaktbar. Han är stolt över mig för att jag klarade det, men känner dåligt samvete över att jag ska gå igenom detta.
Läkaren berättade att det inte finns någon passage alls i livmodern. Äggledarena är helt blockerade. Jag kommer nu få genomgå en Laparoskopi/titthållsoperattion av livmodern, för att undersöka vad som orsakar blockeringen. Läkaren sa att det kan rättas till om det är något utanför livmodern som ex trycker till äggledarna, men att det är svårare om det är något med livmoder/äggledare. Så jag kommer få en kallelse för operation inom 1 månad.
Efter undersökningen när smärtan började avta och vi var ensamma, så började jag gråta. Det är sällan jag gör det, men jag känner sån sorg. Att min sambo har långsamma spermier är lättare att hantera på något sätt. Men att få veta att det är något fel med MIG kändes och känns väldigt hårt. Jag har många funderingar som surrar i huvudet. Är det ärrbildning, har jag Eendometrios (vilket skulle kunna förklara min sk diagnos IBS och misstänkt urinvägsinfektion), har jag cystor, tumör..bla bla bla.. Jag allt snurrar i huvudet och jag tycker det här är så jäkla jobbigt. Jag vill inte göra om en sån här undersökning igen, men jag vill göra allt jag kan för att få ett barn.
Är så ledsen över situationen och har nog inte smällt det. Trodde verkligen inte att det skulle vara något fel eftersom jag har mens och ägglossning. Så jag befinner mig väl i någon kris just nu. Nu återstår 2 dagar med antibiotika, värk i underlivet tills all kontrastmedel runnit ut (tar ca 2 dgr).
Nej får ha några sorgsna dagar nu, för att ladda krafterna. Men jag är så orolig över att göra en operation för det har jag aldrig gjort...orolig för resultatet. Känns inte som jag är en fullbordad kvinna..Jag funkar inte som man "ska"...
Undersökningen/spolningen skulle ta 10 minuter totalt. Läkaren sa att det känns som en mensvärk. Men det gjorde riktigt ont när de förde in katetern. Och sen var det dags för spolningen. Jag kan säga så att jag ALDRIG kännt sådan smärta förut. FY SATAN! Jag började hyperventilera och de fick sluta flera gånger. Läkaren ville avbryta behandlingen, men jag ville att de skulle fortsätta fast spruta in kontrastmedlet i mindre omgångar för att fördela smärtan. Och tror du inte att katetern lossnade, så de fick föra in den igen. Och då sa läkaren att hon misstänkte att allt inte stod rätt till, för inget kontrastmedel kom ut. Spolningen fortsatte och jag skrek igenom mig det. Kan nämnas att jag har väldigt hög smärttröskel. När undersökningen var klar fick jag sätta mig upp. Blev yr, illamående, armarna domnade bort och jag lära lägga mig ner. Det var sån obehanlig känsla, för där låg jag helt borta med underlivet uppe i vädret, men jag brydde mig inte alls. Smärtan efteråt vad outhärdlig och flera läkare kom in för att värdera om jag skulle få mer smärtstillande. De tog blodtryck, baddade mig, la mig på en brist och försökte få kontakt med mig. Jag minns bara att jag hörde dem, men jag kunde inte öppna ögonen för jag hade så ont. Jag var nog ganska borta. Totalt tog undersökningen och "uppvaknandet" 1½ timme. Min älskade sambo var som tur med och han var ett otroligt stöd. Han berättade efteråt att han blivit så rädd eftersom jag varit likblek och okontaktbar. Han är stolt över mig för att jag klarade det, men känner dåligt samvete över att jag ska gå igenom detta.
Läkaren berättade att det inte finns någon passage alls i livmodern. Äggledarena är helt blockerade. Jag kommer nu få genomgå en Laparoskopi/titthållsoperattion av livmodern, för att undersöka vad som orsakar blockeringen. Läkaren sa att det kan rättas till om det är något utanför livmodern som ex trycker till äggledarna, men att det är svårare om det är något med livmoder/äggledare. Så jag kommer få en kallelse för operation inom 1 månad.
Efter undersökningen när smärtan började avta och vi var ensamma, så började jag gråta. Det är sällan jag gör det, men jag känner sån sorg. Att min sambo har långsamma spermier är lättare att hantera på något sätt. Men att få veta att det är något fel med MIG kändes och känns väldigt hårt. Jag har många funderingar som surrar i huvudet. Är det ärrbildning, har jag Eendometrios (vilket skulle kunna förklara min sk diagnos IBS och misstänkt urinvägsinfektion), har jag cystor, tumör..bla bla bla.. Jag allt snurrar i huvudet och jag tycker det här är så jäkla jobbigt. Jag vill inte göra om en sån här undersökning igen, men jag vill göra allt jag kan för att få ett barn.
Är så ledsen över situationen och har nog inte smällt det. Trodde verkligen inte att det skulle vara något fel eftersom jag har mens och ägglossning. Så jag befinner mig väl i någon kris just nu. Nu återstår 2 dagar med antibiotika, värk i underlivet tills all kontrastmedel runnit ut (tar ca 2 dgr).
Nej får ha några sorgsna dagar nu, för att ladda krafterna. Men jag är så orolig över att göra en operation för det har jag aldrig gjort...orolig för resultatet. Känns inte som jag är en fullbordad kvinna..Jag funkar inte som man "ska"...
